LB°22 Om

ARKIV

Curatorstext Luleåbiennalen 2022 - Hantverk & Konst

hele strekningen er af samme natur som den tidligere beskrevne trækul eller sort jord blev ikke iagttaget (2) , 2013–2021 by Silje Figenschou Thoresen. Foto: Thomas Hämén

Hur kan vi förstå en titel? Den till synes ödmjuka och lika självklara undertiteln Hantverk & Konst har mycket att berätta.

Det mest uppenbara är att biennalen innehåller både hantverk och konst, vilket innebär att det inte handlar om hantverk i relation till konst, ett förhållande som skulle bekräfta en mycket lång historisk hierarki inom en västerländsk konsthistoria. Vi samarbetar med en stor bredd av hantverks- och konstpraktiker där vi förstår hantverk i en vid mening vilket inkluderar matkonservering och vävning, bilmodifieringar och träsnideri, halmhantverk och smyckeskonst. Vi har här varit intresserade av ett hantverk som finns och har funnits överallt i allas vardag, oavsett utövaren ursprung, klass eller utbildning.

Titeln berättar om hur vi kan förstå konst och hantverk i relation till att göra en biennal. Konstbiennalen har blivit ett igenkännbart format för att organisera, visa och tänka kring konst. Ett faktum som utifrån vårt förhållningssätt omformu- lerades till en fråga om vad en biennal kan göra för hantverks- praktiker i vid mening? Detta inkluderar också hantverk där utövarna kanske inte är bekanta med eller ens är intresserade av de koder och det språk som återfinns i samtidskonstbiennalen. Vi tror att biennalen kan vara en resurs också för hantverket, för att dela berättelser och kunskaper samtidigt som den skapar nya samband som öppnar för fler perspektiv och historier.

Titeln berättar också att vi inte har skapat biennalen kring en bestämd titel, en enskild tematik. Redan från början bestämde vi oss för att inte påtvinga en yttre ram på en geografi med en komplex historia, en plats vi varken bor på eller kommer ifrån. I stället närmade vi oss Norrbotten genom att på olika sätt lyssna och lära med många olika platser, för att lokalisera berättelser och viktiga frågor som finns här. Tillsammans med de utövare vi samarbetar med har vi funnit trådar som vi flätat samman till det som är biennalen.

För att hitta en väg framåt i vårt lyssnande formulerade vi fyra principer utifrån vilka vi har format biennalen. Bortom gränstänkande handlar om att tänka bortom etablerade gränser som till exempel den mellan konst och hantverk eller att gå bortom skarpa uppdelningar mellan praktiker, folk, traditioner och platser. I principen att förskjuta centrum har vi sökt en dialog med platsen på dess egna villkor, att inte betrakta den genom förutbestämda hierarkier eller värdenormer. Vi måste lyssna intensivt och lära oss, inte påtvinga. Jordad fantasi handlar om en kollektiv fantasi som utgår från jorden och de platser där vi gemensamt samlas och befinner oss. I en gemensam fantasi kan vi föreställa oss den värld som i vi bebor just nu, men också drömma om den värld vi skulle vilja bebo, och den värld vi vill lämna efter oss. Den goda förvaltaren handlar om hur vi gemensamt betraktar biennalens övergripande ekologi. Vi behöver forma biennalen med en medvetenhet om hur vi tar resurser i anspråk och hur vi förvaltar dessa. I denna övergripande ekologi är biennalen en del av en historia, om dem och det som har gått före. Samtidigt som det vi gör idag skapar möjliga framtider.

Vi har lyssnat till åtskilliga berättelser och lärt oss om en mångfald av gestaltande praktiker och historier. Här finns en rikedom som det har varit ett privilegium att få ta del av. Många har givit oss sin tid och vi är tacksamma för den stora generositet som har mött oss. Dessa berättelser och historier utgör biennalens ryggrad och förmedlas genom en festival, Läranderummet och utställningar.

Vi inledde med att lyssna på själva biennalen. Vi gick tillbaka till den tid då biennalen började som en vinterbiennal som visade konst som var gjord av is och snö. Genom att betrakta de tidiga biennalerna från ett hantverksperspektiv blir vi här särskilt uppmärksammade på de materiella förhållandena kring is och snö. Och hur vår förståelse av dessa material har förändrats kraftigt sedan biennalen inleddes i början av 1990-talet. Här finner vi vår första tråd som tvinnas med is och snö. Vi kan se hur produktionen av konstgjord kyla genom kyltransporter och förvaring är centralt för hur vi lever samt för en global ekonomi och politik. Is och snö är en del av Norrbotten. Här finns ett rikt språk för att beskriva dess många nyanser. Samtidigt har den smältande isen blivit sinnebilden för klimat- förändringarna. Det är inte en abstrakt tanke i Norrbotten utan högst påtagligt och påverkar redan idag verksamheter som har funnits här sedan urminnes tider.

I Norrbotten är inte bara konsekvenserna av klimatföränd- ringarna synliga, det är också tydligt att det här är en plats varifrån resurser har hämtats. Landskapet är präglat av extraktivism, som är den andra tråden vi följer. Klimatföränd- ringarna kommer ur en lång historia där vi människor, särskilt i det globala nord, har levt långt över jordens tillgångar. Det är tillgångar som i de allra flesta fall har utvunnits på andra platser än där de har konsumerats och de ekonomiska vinsterna har samlats. Norrbotten är just en sådan plats där resurser har utvunnits. Såren i markerna är djupa och fortsätter att fördjupas. Kostnaden i utvecklingen av framtidens ”gröna ekonomi” blir här mycket påtaglig i gruvbrytning, storskaligt skogsbruk och vidsträckta vindkraftsparker. Samtidigt är ex- traktivismen inte något som bara handlar om ett utvinnande av naturresurser utan detta förekommer även i kulturen där det finns en lång historia av att betrakta Norrbotten på avstånd. Inte heller vi går fria där vi kan påstå att Luleåbiennalen 2022 inte är extraktivistisk. Principen om den goda förvaltaren blir särskilt viktig här. Genom att lyssna och lära har vi sökt att forma en biennal med Norrbotten och skapat utrymme så att många olika praktiker och perspektiv ska kunna komma till tals. Vi har kontinuerligt initierat samarbeten med såväl utövare som lokala organisationer. Tillsammans åstadkommer vi kunskap som lever kvar i Norrbotten.

Att verka i Norrbotten är också att umgås med långa och komplexa historier. Trots att detta är en region som aldrig har varit öde återfinns ”ödemarken” som tema i konstnärer, forskares och författares skildringar av området långt in på 1900-talet. Ödemarken i betydelsen att det är en mark som saknar spår av mänsklig närvaro. Det vill säga, det är ett landskap som har ansetts som ”tomt” och dess resurser, om vi betraktar det ur extraktivismens perspektiv, väntar på att tas i anspråk. En konsekvens av extraktivismen är att identiteter har essentialiserats i politik så som same-ska-vara-samepolitiken alternativ den hårdföra försvenskningsprocessen mot tornedalingar, kväner och lantalaiset som raderat ut erfarenheter och historier. Här får vi inte glömma att det i år är hundra år sedan Statens institut för rasbiologi grundades, ett institut som var mycket aktivt i Norrbotten.

Ingen som vistas i Norrbotten kan undgå den fantastiska rikedom av kreativa praktiker som finns och har funnits här, alla de historier som landskapet bär på. Det är historier som berättar om hur människor levt med och varit beroende av varandra, inte separerats.

Här spinner vi vår sista tråd: hantverk bortom ödemarken. En tråd som har vuxit fram i samtal med utövare som uttryckt en frustration i ett konstant osynliggörande av kunskaper, berättelser och historia som kommer härifrån. Vi har samtalat om hur nationalstatens våldsamma kategoriseringar av människor och material har reflekterats i hur historia har skrivits, men också i hur resurser och makt har fördelats. Det är samtal om praktiker som fråntagits sin dynamik och betrak- tats som oföränderliga. Detta är inte en historia som är unik i förståelsen av Norrbotten utan har varit en del av kolonialismens föreställningsvärld, en förutsättning för att kunna ta människor och mark i anspråk. Därför har vi bjudit in utövare som går bortom gränser, utmanar invanda kategoriseringar och historiska förståelser. Det är gestaltningar och projekt där Norrbotten genom hantverket i vid mening berättar om sig själv, om människorna och markerna. Vi samarbetar i biennalen med praktiker som berättar om en sammansatt historia, om förändringar, glädjen i att göra och en jordad fantasi.

Biennalen tar plats i tre olika format: en festival, Lärande- rummet och utställningar. Det är inte separata delar utan dessa är sammanflätade och utgör tillsammans det som är Luleåbiennalen 2022 – Hantverk & Konst. Eftersom lyssnandet och lärandet varit väsentliga i biennalens inledande skede vill vi ha med oss detta perspektiv under hela biennalperioden och bjuder därför in till Läranderummet. Det är både ett fysiskt och virtuellt rum där vi kan dela kunskaper från olika perspektiv och från olika geografier. Det virtuella rummet möjlig- gör att vi kan mötas bortom fysiska gränser, något som blir särskilt viktigt i relation till Norrbottens vida geografi. Genom Läranderummet har vi också möjlighet att erbjuda plats åt praktiker och perspektiv som inte är bekväma i utställnings- rummet. Vi bjuder in till samtal, görandejuntor, filmvisningar och föreläsningar. I samarbete med Region Norrbottens slöjd och hantverkskonsulent har biennalens digitala producent Karl-Oskar Gustafsson skapat filmer om ett par hantverkspraktiker från Norrbotten. Innehållet skapar vi tillsammans med hantverkare och konstnärer, men också andra institu- tioner och organisationer. Särskilt viktiga i utformandet av Läranderummets innehåll har Aines konstmuseum, tidskriften Garland, Haparanda stads kulturenhet, Korpilombolos kultur- förening, KUBN – Kultur för unga och barn i Norrbotten och Region Norrbottens slöjd och hantverkskonsulent varit. De är alla väsentliga i skapandet av rummets innehåll och en förutsättning för att dess innehåll fortsätter att verka även efter biennalen.

Luleåbiennalen 2022 – Hantverk & Konst bjuder in till en festival som innebär att vi utvidgar biennalens platser genom en rad samarbeten. Festivalen bidrar till att bredda biennalens berättande samtidigt som den skapar en dialog med de verk och projekt som tar plats i utställningarna och i Lärande- rummet. I festivalen finns dels utställningar som är formade av våra samarbetsorganisationer utifrån deras kunskap. Dels visar vi ett platsspecifikt hantverk och uppmärksammar häri- genom ett givet sammanhang. I festivalen samarbetar biennalen med Gällivare Kulturmuseum, Jukkasjärvi församling, Kiruna kommuns konstsamling, Korpilombolos kulturförening Sameslöjdsstiftelsen Sami Duodji, Stiftelsen Sámi Dáiddaguovddáš, och ett par hembygdsmuseer – Aunesgården och Sörbyn Sundsnäs hembygdsförening. Festivalen väver samman många olika berättelser om Norrbotten sett från ett hantverk- och konstperspektiv. Den inleds på öppningshelgen där deltagare inbjuds till att åka skridskor tillsammans, äta blåbärsgröt, lyssna till en orgelkonsert i Jukkasjärvi kyrka, och dansa på det självorganiserade Punkhuset i Luleå.

Genom lyssnandet och lärandet har utställningarna sakta vuxit fram under det året som vi har arbetat. I denna process har vi betraktat utställningarna både som en möjlighet att visa befintliga verk men också som en möjlighet för utövare att fördjupa pågående undersökningar. Utställningarna äger rum på biennalens fyra samarbetsinstitutioner: Galleri Syster, Havremagasinet i Boden, Luleå Konsthall och Norrbottens museum. Vi visar även ett verk på Pontusbadet. Vi har delat våra prin- ciper med institutionerna och arbeta med såväl deras historia liksom det som engagerar dem idag. På Norrbottens museum har vi haft möjlighet att samverka med såväl deras rika sam- ling som deras breda regionala verksamhet. Havremagasinets nyfikenhet skapade möjligheter. Institutionen befinner sig i en unik byggnad och i utställningen beaktas byggnadens ursprung som magasin för militärhästarnas havre. Galleri Syster arbetar detta år med vänskap i arbete därför har vi bjudit in flera av våra vänner i vårt arbete med biennalen hit för att här mani- festera de utställningar och projekt som pågår på andra platser. På Luleå Konsthall kan man genom dess stora fönster se ut mot vattnet, Luleälvens utlopp som under biennalperioden kommer att bli is. Luleälven har idag har ett stort antal vattenkraftverk, däribland det första stora kraftverket i Porjus som invigdes 1915. Älven och konsthallen skapar en triangel med Pontusbadet där vi visar ett verk från biennalens historia, ett verk som pekar på isens dystra framtid.

I frågan vad en biennal kan göra finns också tanken om vad den inte borde göra. Biennalformatet i sig kan vara extraktivistiskt, därför har vi sökt att vara medvetna om de resurser som vi använder och undvikit att bygga stora strukturer för att istället arbeta med befintliga konstruktioner på de olika institutionerna. Genom kunnandet och kreativiteten hos biennalens tekniska personal, Olle Arbman och Tomas Hämén, har vi kunnat hitta bra lösningar på hur det går att använda befintliga material eller bygga nytt genom återvinning. Därför finns det i utställningarna en något ”opolerad” estetik. Biennalen sträcker sig över många platser, både fysiskt och digitalt. Med en grund i hantverkets rika mönsterarkiv har de grafiska formgivarna Aron Kullander-Östling och Stina Löfgren skapat dekorativa inslag som bidrar till att skapa rymd och igenkänning över flera platser. Och här har vi också undvikit frestelsen att bygga en helt ny grafisk identitet för biennalen. Vi vill härigenom erkänna de tidigare biennalernas viktiga arbete samtidigt som vi sökt att skapa en visuell kontinuitet.

Slutligen vill vi tacka Paulina Granat, Elias Kautsky, Maria Ragnestam och Lucy Wilson som har koordinerat och producerat. Vi vill även rikta ett stort tack till alla hantverkare, konstnärer, arrangörer, kulturarbetare och institutioner som har stöttat produktionen av biennalen.

Onkar Kular & Christina Zetterlund