LB°24: Vad hände sen?

Utöver att presentera nya konstverk, evenemang och projekt under utställningsperioderna vartannat år arbetar Luleåbiennalen för att facilitera långsiktig utveckling i regionen vi verkar i, liksom för våra (återkommande och tillfälliga) samverkansparter och medverkande. Genom att erbjuda en plattform för nya överlappningar och gemensamt lärande vill biennalen vara en startpunkt för hållbara initiativ och samarbeten som sträcker sig långt bortom en enda biennalupplaga.

Under 2024 års upplaga av Luleåbiennalen deltog arkitekten Eveliina Sarapää som en av de medverkande i biennalens utställningar och program. Hennes bidrag Buođđu i utställningen på Luleå konsthall bestod av en installation av trä baserad på traditionella samiska fiskekonstruktioner från floden Deadnu. Presenterade inuti denna fanns även en serie inspelade uttalanden från samiska arkitekter och ett videoverk. Slutligen medverkade Sarapää även i ett panelsamtal under biennalens sista helg. Allt detta hörde samman med den allra första publika presentationen av Sámi Architecture Association – en organisation som talats om bland samiska arkitekter under en lång tid men som ännu inte blivit verklighet.

Sedan biennalen stängde för ett och ett halvt år sedan har Sarapää varit mer upptagen än någonsin, med en uppsjö av nya projekt och samarbeten på sitt bord. Vi träffade henne över videolänk för att prata om allt som hänt, och höra vad en konstbiennal kan ha haft med alla hennes senaste äventyr att göra.

Luleåbiennalen: Hej Eveliina! Det är mer än ett år sedan vi sågs senast. Vad har du för dig just nu?

Eveliina Sarapää: Jag har precis kommit från en byggarbetsplats i området Katajanokka i centrala Helsingfors. Min arkitektbyrå är en av de som ska bygga fem nya lägenheter inuti det tidigare fängelsets gamla servicebyggnad. Vi är intresserade av hur man kan skapa bostäder med så lite plast som möjligt, med hjälp av rena och hälsosamma lösningar. Vi arbetar med tegel, trä, lera och så vidare. Jag har också många samiska projekt på gång just nu. Utöver arbetet på arkitektbyrån arbetar jag med flera intressanta projekt som utforskar samisk arkitektur i Norge, Sverige och Finland. Konestiftelsen beviljade mig ett treårigt arbetsstipendium för att utveckla samisk arkitektur vid sidan av mitt arkitektarbete, för att öppna upp diskussioner om samisk arkitektur på finsk sida och för att stödja utvecklingen av samarbete mellan samiska arkitekter.

LB°: Du har varit väldigt upptagen under tiden som passerat sedan biennalen våren 2024. Kan du berätta lite om vad som hänt efter din medverkan i Luleå?

ES: Efter biennalen hände väldigt mycket på en gång. Det här har varit det mest givande året i min karriär hittills, och mycket av det som har hänt har på något sätt varit relaterat till mitt deltagande i Luleåbiennalen.

Verket jag presenterade på biennalen, Buođđu, samproducerades med Färgfabriken. Direkt efter biennalen reste det till Stockholm där det presenterades som en del av deras arkitekturtriennal hösten 2024. Installationen har sedan dess fått resa hem till Utsjoki, där den har hamnat i kommunens entusiastiska vård. Den är precis där den hör hemma. Videon som hörde till verket presenterades på Skábmagovat Filmfestival i januari 2025.

På arkitekturtriennalen på Färgfabriken ackompanjerades Buođđu också av ett annat verk, Eatnu, som senare hamnade i entrén till det nya vårdhem som är under uppbyggnad i Östersund. Jag har sedan dess fortsatt arbeta med Östersunds kommun och skapade bland annat ytterligare ett nytt verk för byggnadens fasad.

Under biennalen deltog jag ju i en paneldiskussion tillsammans med projektet Architecture of Aroha och dess deltagare från Sápmi och Aotearoa, Nya Zeeland. Efter biennalen åkte jag på en resa till Aotearoa tillsammans med Joar Nango och andra samiska arkitekter och duojár. Där träffade vi maoriska arkitekter och konstnärer och diskuterade olika möjliga sätt för oss att fortsätta samarbeta. Vi byggde också upp Joars verk Girjegumpi tillsammans på Galleria Object Space i Auckland.

Jag har också skrivit ett flertal artiklar relaterade till samisk arkitektur, till exempel för den nya nordiska arkitekturtidskriften Nordisk Revy för Arkitektur, och för en finsk konsttidskrift som heter Kaltio. För Kaltio föreställde jag mig ett "manifest för samisk arkitektur", och vi utvecklar det just nu vidare tillsammans med samiska arkitekter. Vår förhoppning är att publicera ett manifest som i framtiden kan tjäna som grund till att byggnadsriktlinjer för Sápmi. Detta är också kopplat till projektet Oadjut som jag arbetar med tillsammans med Verdde i Giron (Kiruna).

LB°: Upplevde du att biennalen bidrog med några nya idéer eller perspektiv för dig och din praktik?

ES: Luleåbiennalen var den första biennalen jag någonsin deltagit i. Fram till dess hade mitt arbete som arkitekt varit en mycket typisk arkitektpraktik. Det en utmaning i sig att göra något helt annat.

Luleåbiennalen äger ju rum i Norrbotten och ett av dess teman för 2024 var de konflikter kring markanvändning som orsakas av den "gröna omställningen". Jag kände inte till regionen i förväg, men hotet från markexploatering och klimatförändringarär i princip detsamma över hela Sápmi. Att bevara vår traditionella kunskap för kommande generationer är avgörande för den samiska kulturens överlevnad. Mitt eget arbete inom biennalen fokuserade så småningom på att dokumentera denna kunskap och omtolka den via samtida arkitektur, genom en berättelse som blev ganska personlig.

Jag tror att det viktigaste skiftet i mitt tänkande kom från den drivkraft att vidta åtgärder som biennalen gav, och från insikten att min personliga historia representerar en bredare kollektiv upplevelse. Oavsett om jag gillar det eller inte. Jag förstod att jag kunde skapa något utifrån mitt eget individuella perspektiv och att jag inte behövde tala för en stor och mångfaldig grupp. Den insikten öppnade upp allting för mig.

Jag tror att deltagandet i biennalen hjälpte mig att vidga mitt tänkande och se nya möjligheter inom min praktik. Kontexten för en samtida konstbiennal – och det faktum att jag som arkitekt behandlades på samma sätt som professionella konstnärer – försatte mig i ett helt nytt sinnestillstånd. Biennalens ramverk gjorde det lättare att pausa och reflektera över de komplexa filosofiska aspekterna av verket i konstens sammanhang, något som lätt kan glömmas bort i arkitekturvärlden.

Som arkitekt hamnar man ofta i att arbeta med projekt på löpande band. Man tar sig an ett uppdrag och löser det, sedan går man vidare till nästa och löser det. Här finns väldigt lite tid att överskrida gränser och det finns alltid en klient som betalar och vars intressen formar arbetet. I den meningen var biennalen en vändpunkt för mig. Det placerade mig i en ny position, gav mig nya verktyg och synliggjorde för mig hur många möjligheter det verkligen finns – och hur mycket arbete som återstår att göra – inom samisk arkitektur.

LB°: Vad har du för tankar kring 2024 års biennals tematiska fokus “konst och arkitektur”?

ES: Det som intresserade mig var att det presenterade ett sammanhang där man kunde föreslå olika idéer, berättelser och verkligheter om arkitektur genom konst. Det var inte, som vissa kanske tror, ​​en plattform för en 50/50-blandning av arkitektur och konst, utan ett konstevenemang som helt enkelt visade ett intresse för arkitekturvärlden. För mig var detta ett givande sätt att underlätta samtal och väcka nya idéer. I min mening är konstnärer föregångare i samhället och dess utveckling. Konstnärer har till exempel varit de första att anammat erkännandet av ursprungsbefolkningar på en global skala. Enligt mitt perspektiv behövs konstnärer ännu mer nu än tidigare – vi behöver fler av den här typen av tänkare i världen.

LB°: Vad händer för dig härnäst?

ES: Erfarenheterna från det senaste och ett halvt året har gett min karriär en hel del ny riktning. Jag känner mig inspirerad och engagerad i att hitta sätt att använda mina yrkeskunskaper för att stödja samtida samisk kultur. Självklart vill jag också fortsätta arbeta med bevarande och vård av byggnader.

Jag är särskilt exalterad över det nya projektet Oadjut som nu inleds i Sápmi tillsammans med Verdde. Jag är tacksam att jag genom Luleåbiennalen kunde djupdyka ner i den samiska arkitekturens värld, och min dröm är att konkretisera mer samisk arkitektur i Sápmi. Jag ser fram emot allt som väntar!

December 2025