20 år med internationella konstutställningar

En lök i Hermelinsparken formad ur ett snöblock högre än en människa.

Under flera månader cyklade jag förbi och förundrades över hur den behöll sin lökform medan den smälte och krympte i vårsolen. De andra snöskulpturerna frättes ner till vacker oigenkännlighet. Men löken såg fortfarande ut som en lök. I april var den inte större än en tulpanlök, men fortfarande en lök. Det gav mig mycket att fundera över – smältande och förgänglighet och löken som en livsbevarande form.

Kilen Art Group har funnits i 20 år. Hur mycket har den kvar av sin ursprungliga form? Kan man likna den vid en lök – en lök som inte krymper utan växer? Med ursprungsformen, ursprungsidén, intakt.

Det började på konstlinjen på Sunderby Folkhögskola där Ricky Sandberg, Dan Lestander, Jan-Erik Falk och Maria Lundström kände att de trivdes med att arbeta ihop och att de stod på samma plattform i sin syn på konsten i samhället.

– Vi diskuterade, vi missförstod varandra, våra idéer förändrades. Vi for till Japan och kom till en festival där människor gjorde konst av drivisen längs stränderna. Eldar, grillar, ostron, stora japanska trummor, hela samhället i rörelse. Vi kände att något liknande ville vi göra i Luleå, men utifrån vår egen själ och våra egna förutsättningar. Alla som bor här har ju ett förhållande till snö och is, och att möta publiken utomhus borde bli mycket enklare än att göra det i konsthallar och gallerier.

Den första internationella festivalen, ARcTic Festival Luleå som den kallades då, hölls 1991. 20 konstnärer deltog och fick sig tilldelade enkla redskap och pressade snöblock på 3 x 3 x 3 meter. Det enda föreställande verket det året var en buddhafigur gjord av en kinesisk konstnär. Allt annat var abstrakta former. Hur skulle folk reagera? Och vad skulle hända om man kunde göra något så starkt och berörande att människor började gråta? Vad händer med tårar i iskalla vintern? Det prövade man i föreställningen “Den omöjliga kärleken mellan herr Eld och fröken Snöflinga”. Några tårar minns varken Dan eller Ricky. Bara den avspända familjära stämningen och besökarnas nyfikenhet.

Vi är många som stått där på Gültzauudden och huttrat och stampat och resonerat om vad som är vackert och vad som är fult, vad som är konst och vad som inte är konst. Kanske har också en del trösklar smält under dessa vintrar och några som aldrig hade drömt om att gå in i en konsthall eller ett galleri har tagit steget. För att inte tala om alla barn och pedagoger som via dagis och skolor fått arbeta med vintern som tema.

Medan åren gick sprängdes alla ramar av fyrkantiga snöblock och vinterbiennalerna innehöll till slut installationer, konceptkonst, landart och videoverk. Allt var möjligt så länge det kunde gå under begreppet “vinterbaserad konst”.

Den första biennalen sommartid arrangerades 2003. Det strömmar in ansökningar från hela världen. Här möter konstnärerna inte bara varandra och alla som sliter för att hjälpa dem att förverkliga sina visioner. Här finns också en nyfiken publik. Varje biennal brukar locka runt 25 000 besökare. De över 700 konstnärer som varit här genom åren har blivit goda ambassadörer för Norrbotten, säger Ricky.

Konstbiennalerna har haft många starka teman och publiken har blivit alltmer involverad. “Passion: ett hinder eller en drivkraft för mänskligheten?” var frågan som ställdes sommaren 2007. Det året kudne man delta i Lisa Björnes konstverk “Desconocida Unknown Ukjent”. Då satt vi i begrundan en vacker junikväll i Konsthallen och broderade kvinnonamn på små vita tygbitar. Namnen på några av de över fyrahundra kvinnor som våldtagits, försvunnit, mördats i den fasans gränsstad mellan Mexico och USA som heter Juarez.

Två år senare var temat Risk och Kilen ställde åter en öppen fråga till sin publik. Är det förmågan till felslut, misstag, misslyckanden som gör människan till människa? Den sommaren parkerade konstnären Christian Sievers en polisbil med blåljusen påslagna framför Kulturens Hus. Då kunde man också försöka ta sig upp för Caglar Uzuns breda trappa på helt asymmetriska och omöjliga trappsteg. Och den som vågade kunde låta sig hypnotiseras i Pablo Siggs helt vita rum, sätta ord på sina inre bilder och kanske ana något av skapandets mysterium.

– Man kan säga att Kilen i sig själv är ett konstprojekt och att alla enskilda delar genom årens lopp blir som ett stort konstverk, menar Dan. Kanske är vi med att skapa lite mer eftertänksamma medborgare i en demokrati?

– Vi vill föra samtal med samtiden och vi hittade en väg som vi fortfarande tror på. Vår styrka är att vi aldrig jobbat som en homogen grupp utan hela tiden bildat nya konstellationer utifrån de projekt vi driver, senast sommaren 2010 med den uppmärksammade satsningen i Havremagasinet i Boden. Kilen Art Group består nu också av Pilar de Burgos och Carlos Segovia, under många år har också Anja Persson och Sara Edström arbetat med oss. Vi är som en orkester där alla instrument är viktiga.

Jag tänker på den smältande islöken där i museiparken. Är det möjligt att det slår ut blommor ur islökar?°

Ann-Katrin Tideström, 2011